– Varför jag inte åker hem? Varför åker inte du hem?

– För jag har inget. Morsans a-kassa blev försenad

och då blev vi vräkta, jag var tio år då och blev placerad.

Men du verkar ju ändå ha ett hem?

Jo. Men handlar det bara om tak över huvudet? Vill

man inte ha mer än så för att kalla det ett hem? Jonna

försöker förklara – ilskan, skammen och sorgen över

att mamma aldrig brytt sig, inte ens när hon nu lovat,

hennes resa som blev droppen och sen alla försöken,

alla misslyckade jävla telefonsamtal hem till mormor.

– Du stack för att du blev arg? Men du verkar ju inte

arg längre?​

Ett par dagar före jul får Jonna nog. Tar jackan och

skolväskan och drar till Stockholm, tänker att hon ska

skaffa jobb och bostad och rädda sig själv. Eller något.

Men ingenting blir som hon vill, och livet som hemlös

är också krångligt. Förbannat krångligt.

Mina ord:

Denna boken såg jag mycket fram i mot först, men när jag börjat läsa så kände jag att den var bra och alvarlig, men jag kunde störa mig på huvudpersonen som valde fel. Hon bestämmer sig för att lämna sitt hem för att bo på gatan. Men förutom att jag störde mig på huvudpersonen retigenom boken så var den bra. Lättsam men endå tung, med överviktit på tung. Förfataren vet vad hon skriver om och det är viktigt. Så sakerna som händer känns trovärldiga. Jag kommer läsa hennes andra två böcker någon gång.